morgongåva

...that nothing is as beautiful as when
I am with you
and life isn't life out there
without you here

Just when I thought
there was nobody out there
no one who quite understood me
I glanced to the side
and I found you there smiling
patiently holding my hand
saying over and over
it's ok love
easy love
I'm here

So finally I'm ready to reveal
what my heart tells me
bring out all that's good inside of me
and let it shine
knowing that I'll never be alone
while I'm with you
and life isn't life out there
without you here

Just when I thought
there was nobody out there
no one who quite understood me
I glanced to the side
and I found you there smiling
patiently holding my hand
saying over and over
it's ok love
easy love
I'm yours...

-Saybia: It´s OK love

Den här låten tillägnas min man. Tack för att du vill hålla min hand.

Bildtext: Det här hjärtat gav A mig i morgongåva. Han hade själv gjort det och det är nog den vackraste gåva jag någonsin har fått. Till saken hör att jag tappade bort ett liknande halsband i en affär sommaren 2008. Det var mitt absoluta favorithalsband som passade till alla mina kläder och dessutom var det ett av få halsband jag ägde eftersom jag aldrig tidigare varit en halsbandsperson. A snappade upp detta och hade alltså gjort ett nästan identiskt åt mig. Skillnaden är bara den att det här hjärtat är 100 gånger mer värdefullt än det jag tappade bort.

vackra ting

Vackra ting tycker jag om. Pappa har just färdigställt och renoverat min mormors byrå och nu finns den i vårt sovrum. En bild på byrån kommer senare eftersom jag inte satt fast hyllorna och glasdörrarna på den ännu .Men tills vidare får ni se några vackra ting som finns på byrån.

Medicinlådan finns inte på byrån men jag ville visa den iaf. Jag fick den till min födelsedag av mamma och pappa efter att jag länge talat om att jag gärna vill ha den. Äntligen får alla mediciner och plåster plats i en och samma låda.

liten byråomvandling

Jag tyckte att Ikea-byrån var så tråkig att jag bestämde mig för att måla den vit och tapetsera luckorna med en väldigt fin tapet som jag fick av min syster i samband med min möhippa. Ursäkta den dåliga bilden dock.

Skogen är så jättefin men ack så jättefarlig, eller?

När jag var liten var skogen min vän. Jag var med på hajk ute i naturen med min far och alla scouter, trots att jag inte alltid vågade sova där. Jag gick genom skogen sent på kvällen när jag skulle hem från min barndomsbästis. Jag gick ut i skogen sent på kvällen några enstaka gånger med pappa för att se på Ugglor. Jag lekte i skogen med mina vänner. Utan några som helst tankar på att det skulle finnas några faror där. Och det finns det ju inte heller egentligen. Några enstaka älgar, men vad är det att bry sig om.

Dock verkar det som att mitt vuxna jag fått för sig att skogen är väldigt farlig. Jag kan inte säga när det hela började men i dagens läge kan jag knappt gå en meter in i en skog eller ens på en större skogsväg innan jag får panik och måste vända om. När jag bodde utomlands kunde jag inte gå igenom en bilskogsväg på några hundra meter. Jag gick en gång på vägen och kom halvvägs när hjärtat började pumpa snabbare och jag fick vända om. Nästan med tårarna i halsen.

Är jag i sällskap med någon jag litar på så kan jag gå i skogen men fortfarande med varsamma steg och jag blir rädd för minsta lilla ljud. I söndags tog jag mod till mig efter lite tjat från A att välja att gå på en skogspromenad i det vackra vädret i min vackra hemby. Det gick riktigt bra och jag började till och med tycka att det kändes fridfullt tills det att vi plötsligt började höra några högt "råmande" läten. Jag fick panik men lugnade tack och lov snabbt ner mig efter lite hjälp och började lyssna intensivt på ljudet. Vad var det som lät? Jo, några kor på en bondgård. Några kor!!!! Jättestora och farliga djur.

Kan någon förklara för mig varför jag är rädd för skogen? jag har ju för allt i världen en far som är en friluftsmänniska ut i fingerspetsarna. Jag borde ju ha ärvt lite kärlek till skogen av honom iaf. Senaste lyckliga minnet jag har av att inte vara rädd i skogen är från i somras då jag gick med A:s mormor och en god vän i villaskogarna och plockade svamp. Jag var inte det minsta rädd utan tittade bara intensivt efter om jag skulle hitta någon svamp. Tacka vet jag A:s mormor som gjorde mig så lugn i sinnet. Hon är bra hon!!

ännu lite middag...

Ännu en fin middag på bloggen. När A fyllde år på våren fick han en tre-rättersmiddag av min syster och hennes man. I helgen blev det av. Det var en riktigt fin middag. Härligt med fantastiskt god mat, vacker dukning och skönt sällskap. Det blev en helskön lördagkväll med många goda skratt och lite djupa diskussioner. Jag är så lycklig över att ha fått en så härlig syster och svåger. Tack!

Hemlig trerättersmiddag för mannen

Under en längre tid har jag i smyg planerat in en trerättersmiddag för min man. Igår skickade jag iväg honom hemifrån och så satte jag igång med att göra balkongbordet som jag tagit in till vardagsrummet vackert. Sedan började jag göra lite mat. Jag ville ge honom en speciell kväll för det är han verkligen värd. Tyvärr är inte allt hemlagat från grunden eftersom jag inte är så duktig i köket ännu men det blev helt gott iaf...speciellt den hemgjorda chokladmoussen blev jag stolt över. ( med tanke på hur mycket E-ämnen pulvermoussen från affären ínnehåller fanns det inte en tanke på att använda den).

Förrätt : Tomat med Mozarella och rostat bröd



Huvudrätt: Kallrökt lax med klyftpotatis och rotsaker med kryddad gräddfilssås

Efterrrätt: vaniljglass med mörkchokladmousse och havtornsbär

att hitta hem

Jag har under en längre tid funderat mycket på församlingen. Jag vill tillhöra men det har inte gått så bra hittils. Jag finner det svårt att hitta Gud i församlingen. Så läste jag boken : är jag vuxen nu? av Tommie Sewón och han la ord på precis det jag söker efter i en församling. Jag känner att vill dela med mig av denna korta berättelse.

Det var alldeles för sen för att tvätta. Men vad gör man när man kommer hem på kvällen från den ena resan och ska iväg på en annan morgonen därpå. Jag fick välja bort både vattenfestivalen och vännerna. När jag hade sorterat tvätten smög jag mig försiktigt uppför trappan till tvättstugan samtidigt som jag stavade på en godtagbar undanflykt utifall någon skulle komma på mig med att tvätta för sent enligt husets regler. Jag reglade upp låset det tystaste jag kunde och drog varsamt upp dörren med tvättkorgen balanserande i famnen.
- Jaså , det kommer fler!
Rösten kom från någon av ett tiotal ryggar som stod i mörkret vända mot mig. Tro mig, jag höll på att tappa både fattningen och tvätten i chocken över att halva huset hade samlats i tvättstugan just när jag skulle tjuvtvätta.
- Kom du , man ser riktigt bra här, sade samma rygg.
Jag hämtade mig , smög undan tvätten och trängde mig in bland de andra. För trängas, det fick vi göra. Två små fönster var allt som stod till buds för att uppleva något av festivalfyrverkeriet över takåsarna. Där var alla de äldre hyresgästerna som inte ville ge sig ut på stan denna sena timma. Där var jag som hade velat ge mig ut på stan denna sena timma. Och kommentarerna var just så intelligenta och nyanserade som de brukar vara vid fyrverkerier:
- Oj!
- Åh!
- Fantastiskt...
Ändå var det en speciell känsla av gemenskap att stå där i mörkret och trängas med tant Lindström, makarna Eriksson, grannen Bruno och de andra. Utanför var världen och här stod vi. Vi i vårt hus. Vi som kände varandra som namn på en dörrskylt eller som ett ansikte i hissen. Vi som ibland sa "hej" eller möjligtvis någonting om vädret stod nu plötsligt varandra så nära. Så tätt intill för att uppleva himmelens vackra färger. Och så enstämmiga i vår lovsång:
- Oj!
-Åh!
- Fantastiskt...
Vad jag önskar mig av Kyrkan är något liknande slår det mig långt efter att jag skrivit ovanstående text. Ett ställe dit jag tar med mig min smutsiga tvätt, mina grumliga motiv och min skuld. Ett ställe där jag är välkommen, upptagen, men inte utpekad. Ett ställe där en brokig skara människor landat en stund för att gemensamt rikta blickarna uppåt och därmed inåt. Ett ställe där jag kan smaka på ord, pröva formuleringar utan prestige. Ett ställe som jag kan lämna styrkt, med rena kläder och en intention att leva mer konsekvent, mer helt , mer rent.
Jag behöver ingen ny förening. Ingen spegelbild av stilar och åsikter. Ingen ytterligare scen. Ingen mer underhållning. Vid Gud, ingen mer underhållning. Bara en tvättstuga. För själen.